Detta inlägget kanske blir lite allvarligare än de vardagliga inläggen jag brukar göra, men är de för emo är det bara att hoppa över detta inkägget behöver bara skriva av mina känslor där faktiskt någon kan se det.

Som en del vet var jag på sjukhuset i onsdags på undersökning. Har ännu en gång fått en knöl i bröstet, trodde jag. Denna gången var det faktiskt två stycken, jag visste inte vad jag skulle säga. Jag bara gapade och nickade.
( För er som inte känner mig har jag tidigare haft en knöl i bröstet, ofarlig men hindrar mig till att vara aktiv och gör ont när jag är stressad osv.) 

Min läkare var inte särskilt orolig över mig och ville inte att jag skulle operera mig egentligen, men ska jag gå med två knölar i bröstet då som hindrar mig till så mycket? Som pulserar och gör ont så fort jag går i trappor, så fort jag har prov eller när jag kramar folk i värsta fall? Jag är 17 år och har redan haft tre knölar i mitt vänstra bröst.

Det jag vill komma fram till är hur kan en läkare vara så iskall och säga ''det är upp till dig'' ? Jag är som sagt 17 år och har ingen aning om hur denna operationen kommer att påverka min framtid. Jag vet inte heller vad som händer om jag inte opererar bort dessa knölar. Jag är rent ut sagt livrädd, men tror jag har kommit fram till att jag vill försöka en sista gång att ta bort dem och sedan se vad som händer. Någonting måste ju finnas att göra! 

Detta beskedet har tagit otroligt mycket på mitt psyke, det psyke jag precis har byggt upp. 
Alla läkare borde gå en kurs i psykologi om de inte redan gör det, för att förstå hur ett fel uttryck kan påverka en annan persons vardag. Hade detta varit min första knöl hade jag oroat mig för cancer och allt där i mellan. Tankarna finns där men jag försöker tänka så positivt som det bara går och sysselsätter mig själv för att jag inte ska falla ner i en deprimerad spiral. Det är inget kul att vara på botten och det tar mycket på krafterna att klättra upp igen, tro mig jag har varit där.

Jag har turen att ha världens bästa familj, pojkvän och vänner som stöttar mig genom allt det här, men det hjälper mig inte alltid. Jag menar, jag vill inte prata om hur jag mår utan att allt ska vara normalt. Jag vill inte bli specialbehandlad på gymnastiken för att jag inte klarar av att springa. 

Detta inlägget var mest för att folk ska förstå varför jag inte är mitt vanliga jag just nu.
Mitt humör kan svänga på en sekund. 

Tack för alla som finns för mig och för att jag inte särbehandlas. Och för jag inte får all uppmärksamhet bara för jag inte mår bra just nu, behandla mig som förr bara visa lite mer respekt. Tack ännu en gång.

Deep text I know right.